nicaraguaprojektet

Nu packas det färgpennor, block, kläder och leksaker. Snart är vi på väg.
/Beatrice

Nu är det en vecka kvar till avfärd och det känns fantastiskt bra. Men också overkligt eftersom vi pratat om denna resa så länge. Trots att jag har föreställt mig hur det kommer att vara, tror jag inte att resan kommer vara i närheten av mina förväntningar. Vi far bort från snöovädret i lilla landet lagom (där ormarna ligger i ide) till ett färgstarkt blommande land (där ormar kan kika fram överallt - när som helst).

Jag har börjat packa lite smått nu och har i tanken att packa med kläder som jag kan tvätta och sedan lämna kvar när vi åker hem. Det känns lite fel att komma, som Kurt sa, som en jultomte. Men jag får göra det på ett smidigt sätt för nog finns det alltid någonstans man kan lämna saker till bättre behövande.
Igår drack jag min sista dos Dukoral, på onsdag får jag Hepatit B sprutan och i veckan ska jag handla handsprit, resorb, myggnät och annat nyttigt.
Än fast jag inte har något skydd mig mot hajar och ormar känns det som att jag börjar bli redo för avfärd.

/Beatrice

Igår var vi på G igen. Vi stod i entrén i Läkerol Arena och samlade in pengar till Mary Barreda. 3393,50kr lyckades vi samla in och vi är tacksamma att så många ville vara med och bidra. Jag kan inte förstå att vi fakiskt ska åka dit och lämna över pengarna snart. Och uppleva en helt annan verklighet. Det ska bli fantastiskt.

/Beatrice

Trots minskat bistånd är Sverige idag fortfarande Nicaraguas största biståndsgivare. Nicaragua har fått kontinuerligt stöd från Sverige sedan sandinistrevolutionen 1979.
Under 1900-talet kom allt fler insatser att handla om att stödja demokratin och den offentliga förvaltningen.Mänskliga rättigheter och demokratisk samhällsstyrning mottar cirka 25 % av Sveriges totala bistånd på 278 miljoner kronor.

 

För 25 år sedan var Nicaragua det land som fick mest bistånd per invånare. Men landet anses inte uppföra sig inte som det borde, det styrs inte demokratiskt, så självklart blir biståndsgivarna besvikna och drar ned på hjälpen när de inte ser en positiv utveckling. Kritiken mot landet nådde sin höjdpunkt i och med kommunvalen i höstas, då det rapporterades om omfattande valfusk. USA valde då omedelbart att frysa utbetalningarna ur en miljonfond som ska hjälpa Nicaragua uppnå målen. Nyligen beslutades även att Sverige påskyndar avvecklandet av sitt bistånd på grund av den oroväckande politiska utvecklingen.

 

Ett förlorat bistånd skulle ge stora effekter, regeringen skulle bl.a. tvingas skära ned i utgifterna för sjukvård och utbildning.

 

I Dhakar år 2000 kom 181 länder överrens om en internationell satsning på att halvera analfabetismen och kraftigt höja utbildningsnivåerna. Varje år sedan dess har det varit en världskampanj under namnet ”utbildning för alla”, Nicaragua befinner sig idag långt ifrån att uppnå målen och indrag av biståndet är ett säkert kort till att inte förbättra situationen.

Utbildnings anses vara fröet till ekonomisk tillväxt. Utan utbildning formas inte de medborgare som förväntas och krävs för att föra en väl fungerande politik, vilket är en förutsättning för demokrati. Man kan heller inte tillgodose landets behov av arbetskraft. Genom utbildning får man kunskap och ett bredare tänkande, på så sätt är man dels mer eftertraktad på den arbetsmarknad som redan finns, men även mer öppen för att skapa egna arbetstillfällen.       

 Så det jag vill säga är att utbildning är en otroligt viktig del i ett samhälle. En fri skolgång inte bara höja landets läskunnighet och generella kompetens, utan även kanske hjälpa de 25 000 gatubarn som idag inte har någon trygghet alls. Att gå till skolan kontinuerligt är en trygghet i sig och trots att man måste jobba vid sidan av så skulle det ändå innebära att man har sin ”fristad” där man kan vara barn, lära och ha kul.


I Nicaraguas nationella utbildningsplan erkänner man dock att utbildningssystemet, som det är utformat idag,förstärker landets fattigdom snarare än motverkar det.





President Daniel Ortega



// Felicia

På lördag kl.17.00 är det hemmamatch på Läkerolarena där brynäs ska möta Luleå. Då har vi i Nicaraguagruppen fått chansen att  ha en monter med oss av information om Mary Barreda och vad vi gör. I sammanband med det kommer det finnas möjlighet att skänka pengar till organisationen, pengar som vi direkt kommer att lämna över till Mary Barreda på plats i Nicaragua. Vi kommer också att dela ut brochyrer, godis och visa upp ett collage av bilder från tidigare resor. Hoppas att ni vill vara med och bidra! Och hejja Brynäs!

// Mikaela

Diskussionen huruvida fokus ska ligga på det ofödda barnet eller den gravida kvinnan ser olika ut i Sverige och i många andra länder i världen. Sverige läggs fokus på kvinnan och barnet kallas foster eller humanbiologiskt avfall. Även fast man har hittat en definition som inte är lika stötande som ”blivande människa” eller ”barn” så är det fortfarande en fråga om svåra gränsdragningar. Var går gränsen mellan kvinnans självbestämmanderätt och barnets liv? Vems rättigheter ska prioriteras?

 

Allt sedan 1975 har Sverige världens mest liberala abortlagstiftning. I Sverige är det kvinnans val men i stora delar av övriga världen är det ingen självklarhet. År 1995 under FN:s kvinnokonferens i Peking kom man överrens om att abort är en hälsofråga och ska därför vara säker och laglig. Rätten till abort finns inte med i den allmänna förklaringen till mänskliga rättigheter men det finns en mängd mänskliga rättigheterna som det går att hänvisa till:

 

-          Rätten till liv

-          Rätten till frihet och personlig säkerhet

-          Rätten till hälsa

-          Rätten till jämställdhet och frihet från könsdiskriminering

-           

Abortförbudet kränker kvinnas rätt till liv, hälsa och personliga säkerhet med tanke på att misslyckade aborter den tredje största dödsorsaken bland kvinnor i fertil ålder. Självklart kränker det också kvinnans rätt till frihet eftersom hon inte får bestämma över sin egen kropp. Enligt mig går det inte att ignorera, abort är en grundläggande mänsklig rättighet. Den sista punkten (rätten till jämställdhet och frihet från könsdiskriminering) är dock vårare att relatera till abort, men i Nicaraguas fall finns det ett väldigt tydligt exempel. Nämligen det exemplet som Felicia tidigare nämnt. Om anklagelserna stämmer och presidenten använde kvinnorna som en bricka i ett politiskt spel kränker det både mot kvinnans rätt till jämställdhet och diskriminerar henne som individ. Vare sig nej till abort blev avgörande för Daniel Ortegas seger i valen 2006 eller inte har det blivit väldigt avgörande för kvinnorna i Nicaragua.

 

Det finns ett stort antal kvinnoorganisation som varit drivande för att upphäva abortförbudet. Engagemanget finns bland kvinnorna, men jag tror antagligen inte att det kommer att räcka hela vägen. Det behövs fler som står upp för kvinnors rättigheter som jämlikar. Framförallt behövs det en president som kämpar för folket istället för att se politiken som ett sätt att få pengar och makt.

// Mikaela

Den hårdare abortlagstiftningen röstades igenom knappt två veckor före presidentvalet som hölls i november 2006. Till president valdes FSLN:s ledare Daniel Ortega. FSLN (Frente Sandinista de Liberación Nacional, på svenska ofta kallat för sandinisterna) är ett socialistiskt parti som återtog makten år 1979 via revolution.

Under revolutionsåren på 1980-talet slog sandinisterna, om möjligen ett litet, slag för kvinnornas rättigheter i Nicaragua, men som svar fick de snabbt den katolska kyrkan, med sitt otroligt stora inflytande, som fiende. Så på grund utav ren valstrategi bytte sandinisterna åsikt i abortfrågan.

Enligt människorättsorganisationen Det nicaraguanska centret för mänskliga rättigheter (CENIDH) har våldet mot kvinnor ökat under sandinistregering. I CENIDH:s årsrapport för 2008 står det att antalet anmälningar av våld mot kvinnor i de nicaraguanska hemmen ökat med 30 procent mellan år 2007 och 2008. Samt att de sexuella övergreppen ökade med en halv procent.

Det är inte bara kvinnorättsorganisationerna, utan även journalister, människorättorganisationer, FN och andra länders regeringar som ser abortförbudet som ett exempel på den nicaraguanska regeringens övergrepp på de mänskliga rättigheterna. I våras gick det så långt att FN:s kommission mot tortyr klassade den nicaraguanska lagstiftningen som just tortyr.

// Felicia